radhushyenan

Dagens stora begivelse hemma hos oss blir att bevittna den stackars man som vann auktionen på Bunny-dräkten på Tradera. Och som, av okänd anledning, inte ville att vi skulle skicka hem den till honom utan därför hämtar den personligen i eftermiddag.

Dagens stora fråga, som ni inte får något svar på, är varför vi hade en Bunnydräkt ute till försäljning.

Livet är fullt av mysterium.

För snart 6 år sedan flyttade vi in i vårt älskade radhus. Vi flyttade in mitt i sommaren, det var tryckande hett och jag var höggravid och flodhästliknande. Jag svettades floder men gladdes åt vårt förvärv och avstampen till vårt nya liv. Tiden har rusat iväg, Kalle har inte bara fötts utan vuxit från matglad, rultig bebis till en pratglad, busig, matvägrande 5-åring. Och Jesper, som var i Kalles ålder när vi flyttade hit, är på väg in i förpuberteten med stormsteg.

Tiden har rusat iväg men OJ vad vi fortfarande trivs i vårt alldeles lagom stora, gula gavelradhus!!




För några år sedan (kanske 2-3), fick vi nya grannar i längan mittemot. Vi bor nära varann, men ses inte så mycket, eftersom vi har vår entré mot deras baksida. När vi hänger på tomten är vi mest på baksidan, precis som de är, så det är sällan vi ser varann mer än några få sekunder i stöten.

Grannfamiljen har en son något år yngre än Kalle och jag har vid något tillfälle föreslagit att han kanske ska gå dit och fråga om den pojken vill leka. Igår, när vi var på väg hem från Kalles förskola, passerade vi den nämnda grannfamiljen. De var också på väg hem, men i en betydligt makligare takt. Vi hann helt enkelt ikapp.

Kalle kläcker 5-årssmidigt ur sig:
"Mamma, är det DEN pojken du tyckte jag skulle bli kompis med?"
när vi är jämsides med mamman och hennes två barn (hur kommer det sig att små barn tror att ingen annan kan höra vad de säger, än just den utvalda person de pratar med?!).

"Jaaa..."
svarar jag och vänder mig mot mamman med en följdfråga
"För det är väl ni som bor mittemot oss?"
(Ni vet, ibland ställer man ju frågor som man egentligen inte vill ha något svar på, eftersom man redan vet svaret, men man gör det till en fråga för att starta en konversation).

Mamman tittar lite tvekande på mig och utbrister sedan:
"Ja! Just det! Jaha, är det ni som bor där nu? Jag tycker det är så bra, för när vi flyttade in fanns det inte så många barn i A:s (hennes son) ålder. Det är ju jättebra att ni har flyttat in så det blir fler jämnåriga barn i närheten!!"

Eeehhh......??

Jag kom liksom på mig själv att gapande stirra ut människan. Mitt guldfiskliknande yttre hakade på nåt sätt upp sig och jag kom helt och hållet av mig. "Flyttat in?" "Ni som bor där nu?" Ehhh.... Såvitt jag vet så flyttade vi in flera år innan deras son ens föddes....??


Med ens slår det mig att hon inte har den blekaste aning om vem jag är.
Än mindre vart jag bor. Trots att vi har bott drygt 10 meter ifrån varann de senaste 2-3 åren...

Kalle kvistade, tacksamt nog, iväg för att kolla på en mosad mask längre fram på gångvägen. Så jag ursäktade mig och sprang efter. Orkade liksom inte ge mig in i en omständlig förklaring om hur fel hon hade.

Skönt att man gör intryck. Typ.

Idag damp det ner ett stort kuvert i brevlådan. Nummerlappen till årets Vårruset tillsammans med lite broschyrer, ett picknickbevis och en hel del reklam. Nu är det inte långt kvar. Måste tyvärr inse att målet att slå förra årets resultat på 32 minuter högst troligt inte kommer att ske, med tanke på den ytterst modesta träning jag har lyckats lägga ner på löpning den här våren.



Men, jag ser det som en kul grej och såvitt jag vet har mina lagkompisar inte hunnit träna så mycket heller. Mer än på finansieringsanalyser och annat, men det hjälper oss nog inte i löparspåret. Det ska i alla fall bli jättekul att springa med ett lag för första gången, och mysigt ska det bli med picknick efter loppet. Hoppas solen skiner på oss.

Vill du komma och heja får du ta dig till Frescati onsdagen den 30/5 vid 19-tiden. Om du ser nån i en vit, dunjacketjock t-shirt och knallrött ansikte så är det troligen undertecknad. Sök annars efter damen med rullator, jag ligger troligen strax efter henne.

För övrigt kan jag meddela att jag var och klippte mig idag. Och.... JA. Kommentaren kom. Som väntat.

Häpp!

Härligt med en "ledig" torsdag. Även om jag har varit disciplinerad och suttit åtminstone 4 timmar med näsan över svettluktande redovisningsböcker (jo, jag lovar, de luktar verkligen svett!), så har det ändå känts lyxigt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Anders har byggt altansoffa, Kalle har roat sig rätt bra själv och jag kunde slutligen unna mig en stund i solen med en bok innan middagen skulle krånglas ihop.


Efter middagen gav vi oss iväg på en härlig kvällspromenad. Från början lite för att slå ihjäl tiden innan den nervpirrande hockeymatchen börjar ikväll, men så snart vi kom iväg kändes det som så mycket mer än så. Återigen slogs både Anders och jag av hur lyckligt lottade vi är som bor så bra som vi gör. Med skogen precis utanför husknuten. Vi kollade bäcken för att se om det fanns några grodyngel, men än så länge är det bara ägg. Vi får gå tillbaka om några dagar och se efter om de har kläckts.



Kalle hittade ljusgröna granskott, som han älskar, och stod och mumsade som en yster älgkalv i snåren. Vad jag är glad att jag kan ge mina barn en sån uppväxt. Båda barnen gillar verkligen skogen och för mig är det som balsam för min stressade pluggsjäl att strosa lite bland mossa, träd och fågelkvitter. Älskar't!!



Nu - en kopp kaffe och lite småfix och uppladdning inför matchen. HEJA SVERIGE!!

Man harvar på med sitt. Skygglappar på, blyfot på gaspedalen och väl utvecklat tunnelseende. För att ta sig igenom vardagen. Hinna med alla måsten. Hinna med barnen. Kärleken. Huset. Jobb och studier. Träning. Ja, ni vet.

Frågan är ju bara om man, trots maxad hastighet, effektivitet och löpandebandet-hysteri verkligen hinner med. Ändå. För det viktiga, det verkligt viktiga, är inget man kan hasta sig igenom eller bocka av på en att-göra-lista. Det verkligt viktiga är det där lilla, lilla. De små, små detaljerna runt omkring som gör livet värt att leva. Som gör livet till ett liv och inte bara en transportsträcka.

Det gäller bara att öppna ögonen, vända blicken mot periferin istället för att envist glo framåt. Eller bakåt för den delen. Jag brukar försöka plocka fram minst en sak varje dag. En sak som kanske är lätt att förbise när man spurtar sig igenom den till synes alldeles vanligt grå måndagen.

Se storheten i det lilla.


Ja, väckningsproceduren hemma hos oss är tämligen nervpåfrestande just nu. Med en "nästan-tonåring" i huset som inte skulle vakna ens om en tolvmanna blåsorkester beslutade att öva i just hans rum. En komatrött 11-åring som söndrar hela lugna morgonron. Som splittrar min mysiga, harmoniska frukost för att han helt enkelt bara inte kan VAKNA. Suck och stånk och "HerreGuuuuud vad jobbigt det är!!!" Jag stampar ilsket med foten och sliter mitt hår. Jag som ju bara vill äta mín morgongröt i ett välstädat, dammfritt hem med pigga, rena och härligt glada, hjälpsamma barn.

Men så brister plötsligt resårbandet. Skygglapparna glider ner. Och istället för en besvärligt trött yngling ser jag verkligheten. En helt fantastiskt underbar pojke. Som är min son. Som är mitt liv. Som liksom ÄR livet.

Och så känner jag hur lyckligt lottad jag är, som har honom att väcka. För motsatsen vore outhärdlig.

Det känns spännande, det här med att ha en "nästan tonåring" i huset. Man har ju hört om hur det kan vara. Att familjemedlemmar som rent åldersmässigt ligger under eller över det där magiska "ton-decenniet" liksom lever ett helt liv på helgerna med en sovande ungdom i rummet intill. Det börjar bli så här.

Klockan är visserligen inte så mycket för att vara lördag, men undertecknad, 5-åringen och herrn i huset har varit uppe ett tag. Ätit frukost. Målat händer. Bakat chokladbollar. Städat.



Och i det stängda rummet på övervåningen ligger en soon-to-be-teenager och sussar sött.

Kalle har myror i kroppen och längtar efter det utlovade biblioteksbesöket. Men storebror bara sover och sover. Det märks väldigt tydligt att vi står på tröskeln till något nytt. Något jag har lite fasat för sedan den dagen då Jesper föddes.

TONÅREN.

Hur gör man, liksom? Måste nog låna en instruktionsbok på bibblan. Om vi kommer iväg. När "nästan-tonåringen" behagar vakna.

Visst kan ni alla hålla med om att personkemi inte är en klyscha? Visst är det väl så att man liksom bara "klickar" med vissa personer. Så där direkt, som att man har känt varann hela livet trots att man just träffats för första gången? Eller de där få personerna som man kanske inte har sett på flera år, men när man slutligen ses igen är det som att man sågs igår? Vissa tror att det där omedelbara "klicket" kanske beror på att man har träffats i ett tidigare liv. Andra tänker att det bara beror på att man är lika varann. Eller att man träffas på exakt rätt ställe i livet, att man lär känna varann när båda är helt öppna för en ny relation. Jag vet inte riktigt vad jag tror. Men det är en riktigt ball känsla när det där "klicket" uppstår.

Jag har några såna personer i mitt liv. Som jag värdesätter väldigt väldigt mycket.

Som före detta förskollärare vet jag att den där personkemin inte bara är något som finns mellan barn och barn eller mellan vuxen och vuxen. Personkemin har ingen ålder. Som professionell pedagog behandlar man alla barn lika, och det GÖR man, men ingen kan neka till att vissa barn får man en alldeles speciell kontakt med. När jag jobbade fanns det en liten kille på min avdelning som jag omedelbart klickade med. Vi liksom fann varann och gillade att umgås. Jag tänker på honom ofta än idag, trots att vi inte har setts på över 3 år.



Det är med värme i hjärtat jag bevittnar Kalle och hans fröken J, som tycks ha funnit varann på samma sätt. Helt plötsligt är det allt Kalle pratar om. Att J har varit med och pysslat med honom, att hon har jagat honom och busat ute på gården. Han saknar henne när hon inte är på förskolan och han lyser som en sol om hon är där när vi kommer på morgonen. Det är så underbart, fantastiskt jättemysigt att se!

J fyller år idag. Dagen till ära var hon ledig. Vilket ju var tråkigt. Men Kalle kvistade kvickt hem på sparkcykeln i eftermiddags och pysslade omsorgsfullt ihop en present. Ett armband som J ska få på måndag. Vissa saker är liksom så viktiga att man tappar andan lite grann.


Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det bara är 5 pyttekorta veckor kvar. 5 veckor kvar tills Kalle slutar på förskolan. För gott.

Tror att J kommer att finnas i Kalles hjärta lång tid framöver. Och kanske kommer fröken J på sin ålders höst tänka tillbaka på livet och minnas den där lilla, blonda, blåögda killen som hon fick en alldeles särskild kontakt med. Lilla, fina Kalle.

Well, det är väl ingen hemlighet att livet som student må vara härligt på många sätt, men man blir ju inte fet direkt. Eller, fet och fet... Det kan man ju vara ändå, men man blir inte rik. I alla fall inte på pengar. Rik på kunskap och nya vänner, men det går liksom inte att betala med en mysig klasskompis i kassan på ICA. Eller att betala restaurangnotan med en monolog om hur man skapar en finansieringsanalys.


Så, sommaren 2012 blir en sommar i Malens tecken. För det är det enda som kommer att röra sig i min plånbok under sommarmånaderna. Sista utbetalningen från CSN kommer i slutet av maj, sen kommer ingenting in förrän i slutet av augusti. De små slantar jag sliter ihop under sommarjobbsveckorna trillar inte heller in förrän i augusti, så det gäller att leva snålt i sommar. Vi har redan börjat hamstra "bra-erbjudande-glass" i frysen och nu sitter jag och klurar på en annan sak.


Vad ska man hitta på för roligt med barnen som inte kostar en sekin?

Kom med förslag, people! Tipsa mig om billiga (helst kostnadsfria) saker man kan göra i Stockholms län med två underbara små pojkar (11 och 5 år) i sommar!

att solen obarmhärtigt gassar in genom fönstret när jag har mucho plugg att göra?

Och hur kommer det sig att de har mage att genomföra Vårruset om bara 28 dagar, när jag bara har hunnit löpträna typ två gånger sedan årsskiftet (lite överdrivet, men snudd på)?

Är det inte bara himla dumt?

Och egentligen, hur kommer det sig att jag ens kommer på tanken att skriva ett totalt hjärndött inlägg i min blogg istället för att ta tag i mustiga kapitel 6 i boken om redovisning och beskattning?

Kan någon ge mig ett svar!?

Idag hämtade jag ut ett nytt paket från Buzzador. Den här gången ska jag få prova produkter från Vanish. Inte hade jag väl en aaaaaaning om att det finns SÅ många varianter av fläckborttagare!? Det var nästan så att jag fick diskbråck på köpet när jag släpade tunga lådan från utlämningsstället till bilen. Såg att det var ett gäng lådor från Buzzador på hyllan, så vi är nog ganska många som buzzar här i Tullinge. Snacka om att Tullinge kommer att bli än mer fläckfritt än det redan är nu!

Du som är sugen på att bli en Buzzador, kolla in på www.buzzador.com och anmäl dig. Man får prova nya produkter och sedan dela med sig av sina erfarenheter till vänner, kollegor, grannar osv genom att dela ut gratisprover och tala om vad man själv tycker.

Slökollade på nya underhållningsprogrammet "Min pappa är bättre än din pappa" häromdagen. Fyra pappor med tillhörande barn skulle tävla i olika grenar för att klargöra vilken pappa som var bäst. Inslagen med barnen, där de pratade om att just deras pappa är den bästa, starkaste, tokigaste och smartaste, var hjärtknipande söta att se.


För Kalle är det ingen tvekan om vems pappa som är bäst. För några dagar sedan förde han en stolt och faktiskt ganska skrytsam konversation med sin ett år yngre kompis E. De satt och lyssnade på Kalles alldeles egna (och alldeles för korta) Spotify-lista. Den innehåller bland annat en låt med pappas absoluta favoritband, Depeche Mode.

Kalle: "Det här är Pechimodd"
E: "Jahaa...."
Kalle: "Å vet du, E, pappa har jobbat med dom!"

Först lät det bara som ljug och skryt i mina öron. Men så slog det mig. Anders har varit på ganska många konserter med Depeche Mode (eller Pechimodd som de heter i Kalles värld). Han har till och med varit på "Depeche Mode-turné" och varit bortrest närmare en vecka för att gå på konserter. Kalle är 5 år. Han har ingen aning om vad en "konsert" är. Han vet bara att pappa är borta, precis som han är när han jobbar. Så... ja, resonemanget är faktiskt logiskt.

Frågan är väl bara om Anders får en acceptabel lön de där kvällarna som han "jobbar" med Pechimodd?

Här hemma råder det en fantastisk spänning under kvällarna nu för tiden. Uj, uj, uj, för den som kikar in genom fönstren (vilket jag hoppas att ingen gör, av förklarliga skäl) efter middagstid får skåda allehanda glädjeskutt, hurrarop, visslingar och fanfarer. En utomstående skulle lätt kunna tro att vi har satsat pengar på travet, eller måltipset eller nåt annat. Men nej.

Vi säljer grejer. Prylar, grunkor, gammalt skräp och dammsamlare. Eftersom jag inte får en enda stackars sekin från CSN under sommaren har vi löst budgetbryderiet på vårt eget lilla sätt. Vi har lagt ut sååååå mycket pinaler på Tradera. Vi har lagt upp dem så att auktionerna alltid tar slut just på kvällskvisten. Framför allt för att det gynnar budgivningen, men även för att vi då kan sitta klistrade framför lappentoppen (tack för det härliga ordet mamma) med popcorn och karameller och heja heja heja!!




Otroligt vad mycket pengar man har i skåp, lådor och förråd. Som liksom bara har fastnat i att vara gamla saker. Fantastiskt också vad konstiga saker folk vill köpa. Och vad underbart det är att plocka in kosing och samtidigt få lite ordning i vårt katastrofförråd.

Längtan ut till landet sitter som en tagg och gnager i mitt vårlängtande hjärta. Inte bara i mitt faktiskt. Anders längtar alltid. Och Kalle frågar flera gånger i veckan om det kanske inte är dags snart. Att åka ut till Ornö. Han har faktiskt glömt hur huset ser ut. Så han tycker det är dags.

Men almanackan är fullspäckad med annat och landet får vänta. Jag drömmer mig bort på andra sätt... Surfar mig runt i drömmar och planer på renoveringar och piff. Får alltid den längtan på våren. Att fixa. Göra om. Göra fint och personligt. Är så innerligt trött på vårt badrum, med fejkat stengolv, vit handfatskran och igenkalkad duschblandare. Surfade mig in på INR:s sida och hittade sååå läckra badrumsidéer! En dusch med havstema kanske skulle dämpa längtan till skärgården lite?

Kollektion Strandkant

Eller, skulle man föredra något färgstarkt?




Hos INR kan man skapa sitt drömbadrum online, lägga in mått, fixa och trixa sig fram till det perfekta rummet. Ååååååååhhhhh, frestande!!

Jag surfar vidare ett tag till tills färden på riktigt går till skärgården.

Våren är här. Almanackan gallskriker VÅR!! Utanför fönstret är det en smula mer trevande... Men igår kunde jag till och med sitta ute i solen på framsidan, tätt tätt mot husväggen, och läsa min nya, ganska otrevliga kompis. En högst ostrukturerad vän vid namn "Redovisning och beskattning". Inte nog med att han (för det måste vara en han) är rörig och otydlig. Han är tjock också. Brukar inte vara något jag lägger nån vikt (ha ha!) vid, men den här snubben...... Han har liksom allt som talar emot sig.

Hur som helst. I vår lilla trädgård smyger sig åtminstone våren fram. Vi har snödroppar och krokus på baksidan och faktiskt en blommande påsklilja på framsidan! Jättehärligt! Fåglarna kvittrar, man nästan hör hur gräsrötterna sätter fart och sträcker på sig nere i marken på solvärmda plättar. Och det doftar..... det doftar.....

KATTKISS!?!?



Vi bor på gaveln i en radhuslänga. Vår tomt ligger högt upp, så ligger man på vår altan har man en ganska god överblick över vad som händer nere på gatan. Det uppskattas tydligen. Har idag suttit i vårt kök och försökt vänslas med den där nya kompisen jag talade så varmt om tidigare i inlägget. Ungefär i 30 minuter. På dessa ynka minuter har tre olika katter varit här och lufsat runt på vår tomt. Jag bankar och slår på fönstren. Någon blir rädd, en annan stirrar bara på mig och hånler.

Det stinker kattkiss på tomten. I min lilla men ändock kära potatisodlarrabatt är jorden ständigt i rörelse. Det krafsas, kissas, bajsas.... Härom veckan satte jag näven rakt i en härligt halkig, troligen ganska nyligen uppspydd hårboll.

JAG VILL INTE HA EN KATT!! OCH JAG VILL DEFINITIVT INTE TA HAND OM LÄMNINGARNA EFTER HELA OMRÅDETS KATTER!! VAD GÖR MAN?!?!

.... eller i mitt fall.... ingen blogg utan hjärna.

Blir glad när jag ser att ni är ett troget gäng som dagligen går in och kikar i bloggen. Trots att jag har varit dålig på att uppdatera de senaste veckorna. All energi går åt till att vara vaken, pigg och trevlig på praktiken. Vilket i sig inte är så svårt, för OJ JÖSSES vad jag trivs!! Skrämde halvt slag på min lärare igår när jag skämtsamt föreslog att jag kanske inte skulle komma tillbaka till Le Plugg efter praktiken. Men det ska jag ju. Så klart.

Men, tankeförmågan tar slut nånstans i bilen på väg hem på eftermiddagarna. Så - ni får härda ut ett tag till hörrni. Jag har 1½ praktikvecka kvar, sen återgår Lelle till sitt vanliga plugglunk. Och då lovar jag att ta igen!!

Tjena!